Gröna Lund är i ständig utveckling och rörelse. Först försvann de där täljda huvudena, strax till höger efter det att man kommit in genom kassorna, som åkte upp och ner medan munnarna öppnades och stängdes osynkront och som var i princip omöjliga att lyckas kasta in bollar i. Ändå försökte man alltid. Bredvid fanns hinkar som var rätt enkla att träffa, märkligt nog ramlade bollarna alltid ut igen. ”Du kastar för hårt, lilla vän”, sa tanterna och skrek ”Ses pelotas una corona” när någon gabardinbyxa med mer exotiskt innehåll spatserade förbi.
När en kompis började jobba extra just i de här två stånden förstod man varför vinsterna alltid uteblev. En del av arbetstiden visade sig gå åt till att ta ner hinkarna och hamra botten i dem så kupig som möjligt. Det i sin tur gjorde att väldigt många överförfriskade kunder i desperat längtan efter en kvalitetsvinst – ett år vill jag minnas att man kunde vinna grönsaker i plysch – till slut sträckte sig så långt över disken att de ramlade ner på fel sida. De späda tonåringarna i personalen fick tillkalla vakter för att baxa tillbaks bollhystarna. Och en gång kom en mästerkastare med fickorna fulla av apelsiner och prickade varenda mun i de där snidade skallarna. Så uppstod den första färskpressade apelsinjuicen inom nöjesfältets gränser. Säger legenden. Numera finns det andra attraktioner.
