Vad grundar sig det här på?
Det finns folk som säger att det inte är FRA-lagar och liknande som utgör det stora hotet mot den personliga integriteten utan att vi som enskilda kommer att övervaka varandra allt intensivare via smygtagna mobilkamerabilder och –filmer samt slarvigt, eller inte alls, igensopade spår av konversationer i datorer och sms.
Första gången jag på allvar la märke till gmails sponsrade länkar var när jag ett antal gånger i rad blev tipsad om att Åsa Waldau, mer känd som Kristi Brud, hade kommit ut med en ny skiva. Erbjudandet förvånade mig eftersom det visade sig att länkarna som kom upp baserades på innehållet i den egna mailkorrespondensen. Vi läser naturligtvis inte era mail, vi bara skannar igenom texten, förklarade gmail lugnande. Vid den tiden bosatt på andra sidan jordklotet hade jag inte uppslukats av Knutbydramat, kunde knappt minnas att jag hade mailat om detta alls och hade svårt att förstå relevansen mellan mig och musikupplevelsen som var till salu. Jag drog slutsatsen att det räckte att skriva till en Åsa för att jag också skulle taggas som intresserad köpare av det mesta som andra med detta namn saluförde.
Så småningom dök fler överraskningar upp. Mailen från en vän ackompanjeras alltid av annonser för Lån utan säkerhet. När en annan skriver visar sig varje gång annonser om Bröstförstoring. Orderbekräftelsen från en fotofirma åtföljdes av ett erbjudande om att Investera i teak eller att köpa Jutesäckar med mjuk kola. Sambandet där är lite oklart. Å andra sidan åtföljdes ett mail med påminnelse om att det var dags för föräldramöte med annons om Byggarpaket med sting. Vilken text är det egentligen som gmail skannar av? Vems dator slinker de in i? Allra mest förvånad blev jag när en glad pensionärs rader gav upphov till en annons om Kurser i poledance. Men det säger naturligtvis mer om mig än om pensionären.
